Sidmeny
Kategorimeny

Publicerad av den 7 juli, 2003 i Australien, Tema: Jorden runt | 5 kommentarer

Australien: Melbourne och Ballarat

Australien: Melbourne och Ballarat

Man tror att aboriginerna funnits i Australien runt 50 000 år, medan européerna inte kom hit förrän 1768. Australiensarnas förhållningssatt till aboriginerna är intressant. Äldre konservativa människor verkar inte bry sig om dem medan yngre liberala studenter har en försiktigt intresserad hållning till deras kultur och religion. För oss känns det dock konstigt att besöka en aboriginby, lite som att gå på zoo. Deras religion är minst sagt kreativ och visst, man skall respektera alla religioner men det är svårt att inte komma till slutsatsen att utbildning och religion ej är kompatibla.

1768 landstegs Australien av den kanske mest sympatiska av alla upptäcktsresande – James Cook. Men det var först 1779 som Lord Sydney kom med den briljanta idén att flytta fångar från överfulla fängelser till den nya kolonin, bekvämt utropad som terra nullius. Elva skepp med drygt 1000 människor anlände till ett hårt land och med natur och problem som de inte var vana vid. Konstigt att de överlevde egentligen. 1800 fanns bara små besittningar men under de kommande 40 åren utforskades hela Australien, inklusive Tasmanien och Perth. 1851 upptäcktes guld i Ballarat, några mil nordväst om Melbourne. Och det var hit vi skulle i dag.

Vaknade i Kirstens dubbelsäng och fick en svensk frukost; yoghurt och müsli. (Australiensare älskar müsli bars när de är ute och bushwalkar, ungefär som norrmännens kvikklunch). Tog tåget till Ballarat och vidare till Sovereign Hill som är en uppbyggd gruvby från 1850-talet. Vi spenderade en dag bland gruvgångar, viktorianska bagerier, salooner, smeder, kinesiska tält, guldvaskare och diverse mekaniska apparater. Otroligt ambitiöst gjort, allt gjort med autentiska material och metoder. Om ni kommer hit, glöm inte att gå in på guldmuseet tvärtemot ingången, här får man mer historisk fakta om guldruschen.

2003-07-04_12.41.48

På kvällen gjorde Marcus sin smått berömda italienska risotto, den s.k. kärleksrisotton. Vi avslutade kvällen med en australiensisk pub crawlCarlton var godast.

Melbourne är en fantastisk vacker stad, här kan vi tänka oss att bo. Tänk en amerikansk citykärna med stora skyskrapor varvat med pyttehus, viktorianska verandor, engelska små sekelskiftsarkader och minimala italienska kaféer och delis! Enda problemet är väl att de envisas med spårvagnar. Dessutom har du stränderna bara några minuter från city, en känsla som är svår att beskriva.

Lördagen inleddes med ett besök på Victoria National Gallery, ett konstgalleri av yttersta klass. Kan tillägga att Melbourne är kulturhuvudstaden i Australien och att gå på konstmuseum var nog något av ett helgnöje. Bokade biljetter till Nya Zeeland och Gold Coast och hann inte så mycket mer innan det var dags för Australisk fotboll, eller footy. (Australiensare förkortar allt, allra helst personnamn: Kirst=Kirsten, Matt=Matthew, Lisa=Elizabeth, Brekkie=Breakfast osv.)

Våra vänner från djungeln i Malaysia, Sahr och Matt, mötte upp med fribiljetter, en kompis och Matts pappa. Footy spelas på en oval plan ca 150 meter i diameter. Varje lag har 18 spelare och… orkar nog inte förklara alla regler. Några intressanta iakttagelser dock:

  • Mitt under spelet springer det in neonkladda runners som springer runt till spelarna och ger dem meddelanden från coachen. Det samma galler drickbärarna.
  • Målställningarna består av fyra stolpar, träffar man i mitten får man sex poäng (=goal), annars en poäng.
  • Australiensarna är väldigt vänliga men lever med i matcherna på ett högljutt sätt.
  • Lagen gör entré till marschlåtar från 20-talet.
  • Att gå på fotboll är en helkväll, man dricker öl, äter meat pie med ketchup, och går och kissar.

2003-07-05_19.55.20

Vi hade en trevlig kväll förutom att laget som vi skulle heja på, Kangaroos, blev totalt utskåpade – den sämsta matchen på två år tydligen. Vi var glada ändå och gick vidare till kasinot där Sandra skulle finansiera elektronikshoppingen i Singapore. Det gick väl inget vidare. Till slut tog vi farväl av våra värdar och lovade att vi skulle äta middag dagen därpå.

På söndagen gjorde vi det man skall göra för att bäst bota en bakfylla i Melbourne. Ta spårvagnen till St. Kilda och ta en promenad längs stranden, stanna och titta på alla hundar som tydligen älskar att simma och hämta pinnar. Gå vidare söderut och titta på marknaden med hantverk, målningar, foton och ja, lite new age-piss också. Slå dig ned på ett kafé och beställ en cappuccino och varm foccacia med salami och lök. Mår du tillräckligt bra nu kan du ta en tur i den vita trä-berg-och-dalbanan från 1916, den enda i världen som fortfarande har en bromsare ombord. Slutligen kan du promenera ut på piren och titta på hur musslor och krabbor spenderar en söndag.

På vägen tillbaka gick vi till Albert Park, en park där de sporttokiga australiensarna kan utöva i stort sett alla sporter utom surfning. Vi tittade lite på landhockey och Kirsten och hennes pojkvän Keith beskrev reglerna. Det är också i denna park som Australiens Formula 1 lopp går av stapeln. Svårt att förestalla sig en dag som denna men vi såg i alla fall depåbyggnaden.

2003-07-06_13.23.48

På kvällen tog vi spårvagnen in till Bourke St. för att träffa vara australiensiska vänner. De tog oss till studentkvarteren, eller Little Italy, och vi satte oss på en liten italiensk kvarterskrog, Tiamo om du kommer hit någon gång. Började med ett fat kall antipasti, fortsatte med rödvin och pasta och avslutade med espresso, vad mer kan man begära? 100 SEK / person. Sahr berättade om sina regissörsdrömmar och Matt om sitt nyss splittrade band och Marcus om sina bland-cds. Och Sandra om svenska traditioner (som de tyckte var intressanta, om än lite konstiga). Tog en taxi till deras lägenhet och delade en flaska mousserande vin. Matt hjälpte oss med att bränna ned våra kort, det gick bra, trots att det var en Mac. Vi har nog aldrig träffat på främlingar som varit så trevliga och som gjort så mycket för en, trots att de knappt kände oss. Man kände sig verkligen välkommen i deras sällskap. Vi tog farväl och fällde en tår i taxin, hoppas de kommer till Europa nästa sommar.

Natten avslutades med Wimbledonfinalen hemma hos Keith, Philippousus (=Pou) var ju i final men det gick inget vidare. Trötta gick vi och lade oss klockan två.

Vaknade och tog farväl av Kirsten. Har varit väldigt skönt att känna sig som hemma ett tag, kunna laga mat, duscha och klappa hundar på regelbundna tider tillsammans med trevliga vänner. Tack Kirsten! (Du kan ju lite svenska).

Tog Virgin Blue-planet till östkusten, mer bestämt The Gold Coast och ett lite varmare Surfers Paradise. Vi gissar att det är så här som det ser ut i Miami. Kitsch, skyskrapor, sand och massor av nöjesfält. Lade upp planerna för morgondagen och bestämde att vi besöka det största nöesfältet och åka berg-och-dalbana hela dagen.